300 fällda minkar – vad lär vi oss av det?

Vi hade, var och en på sitt håll, försökt öka på fällningarna, bland annat genom att testa olika fällor. Vi hade försett våra fällor med infångare, broar och flytande flottar.

I våra jaktmarker hade vi redan lyckats få minkbestånden att vända neråt, men de stora fångsterna började utebli och jakten kändes kämpigare för varje år. De djärvaste och nyfiknaste minkarna var redan eliminerade och nykomlingarna jagade vi främst på höstarna.

Men vi var överens om att vi inte hade lyckats narra samtliga minkar. Så vi började samla på siffror för fällningsstatistik. Men vi ville inte göra det i nya jaktmarker där det fanns gott om lättfångade minkar.

När materialet i somras (2025) passerade milstolpen 250 minkar började vi sortera informationen. När vi nu publicerar vårt material överskrider saldot 300 fångade minkar.

Superfångst i september, finslipning på våren

Kvantitativt sett koncentrerar sig vårt minksaldo kraftigt till september. Då gäller det att ligga i och hålla maximalt med fällor i gång eftersom det är då som minkarna vandrar. Tack vare de här jaktliga framgångarna finns det inte särskilt mycket kvar att jaga på vintern.

Följande minksäsong, som viltvårdsmässigt är kanske ännu viktigare, infaller i mars-april. Då blir avkastningen lägre än i september, men det är nu vi ska plocka bort minkhonorna som har lagt sig till med egna revir. Redan en enda sådan eliminering kan vara avgörande för fågellivet, häckningen och produktionen av fågelungar i en våtmark.

Självfallet vill vi också ha bort hanarna, men de utgör inte en lika starkt negativ faktor som honorna.

Fällans placering avgör

Den främsta enskilda faktorn för att lyckas med slagjärnen är att fällan står på rätt plats och är riktigt placerad. Det här lönar det sig att lägga tid och besvär på, genom försök och misslyckanden. Utmed vissa bäckar och åar lyckas jakten klart bättre än på andra, slumpartat valda platser.

Även på ett bra fångstställe kan en smärre finjustering beträffande exempelvis fällans riktning eller infångaren som styr minkarna ha en mångdubblande effekt på avkastningen.

Med bete eller utan?

Över hälften av minkarna gick i fällor som inte alls hade föda som bete. Det här var ett intressant resultat eftersom fler än hälften av fällorna var betade med ägg, färsk fisk eller torrfoder av olika slag. Proportionellt sett fångade fällorna utan föda alltså klart bättre än de betade fällorna.

En av fördelarna med de obetade fällorna är att de aldrig börjar lukta ruttet bete. En fungerande kompromiss är exempelvis tomma äggskal och andfjädrar. Med sådana kan jägaren väcka minkarnas nyfikenhet utan att fördärva fällans dragningskraft med ruttnande föda.

Vid vatten där jägarna inte har lyckats krympa minkpopulationen till ett minimum kan färsk föda fungera som ett effektivt bete för somliga individer. Detta i synnerhet under de allra kallaste vinterdagarna.

Även den här observationen understryker vikten av att fällan blir rätt placerad; det är inte födan som gör minkarna intresserade av fällan utan nyfikenheten eller möjligheten till en genväg som drar dem in i fällan, ända fram till trampplattan.

Om fällan allt emellanåt ger avkastning så är den välplacerad och jägaren ska låta bli att ändra på någonting. Om fällan däremot inte fångar ska jägaren införa ändringar i uppställningen.

Invittringen gav ett intressant resultat

Ett flertal rapporter ute i världen har konstaterat att invittring med minkdoft gör jakten effektivare. Vi höll, noggrannare än vid tidigare undersökningar, reda på könet på minkarna som vi använde för invittring. Vi gned de inre ytorna i fällorna med både hela minkar och körteloljebaserade produkter, vilket enligt våra erfarenheter ökade avkastningen rejält.

Ur det slutliga materialet kunde vi utläsa ett intressant resultat; när vi använde doft av hanmink som invittringsmedel landade andelen honor av bytet på 29 procent. Men när vi använde doft av honmink steg andelen honor till cirka 40 procent!

Doften av hanmink ökade alltså avkastningen, men enligt materialet kan då en del av honorna förbli ofångade.

Det har redan länge hävdats, både nationellt och internationellt, att doften av honmink skulle vara bättre, och vårt rätt så omfattande material som är insamlat av kunniga minkjägare, stöder hävdandet.

Vi antar att det beträffande de revirmedvetna honorna är lukten av en främmande hona som provocerar positivt medan doften av en hanmink kan verka avskräckande på somliga honor. Doften av en stor hanmink kan verka skrämmande på mindre artfränder.

Du läsare, hurdana observationer har du gjort på minkjakt? Berätta i kommentarsfältet!